Diagnosvägen 1

I detta och följande nummer av Aspera tänkte jag berätta om hur det var att utredas och få en Asperger och ADHD diagnos som vuxen. Vägen dit var inte spikrak och det var inte helt lätt att få gehör för sina funderingar- än mindre få till stånd en utredning.

För att ni läsare ska förstå att jag som vuxen inte bara vaknade en morgon och "kom på" att jag behövde en neuropsykiatrisk utredning så ska jag ta med er på en kort tillbakablick. Jag har för avsikt att dela upp min historia i tre avsnitt: Tillbakablick, Diagnosvägen och slutligen en Framåtblick.

Tur för er att jag inte hunnit bli äldre än 48 - annars hade den här texten blivit så himla lång!

 

TILLBAKABLICK

Jag måste säga att jag haft en bra barndom! Jag är uppvuxen i en kärnfamilj med mamma, pappa och en storebror. Vi bodde i ett nybyggt radhusområde och hade sommarstuga vid en liten insjö. Mamma var hemmafru och även om min pappa arbetade mycket så hade jag två föräldrar som jag visste fanns där. Men jag verkade inte ha så stort behov av vuxna - jag var redan tidigt väldigt självständig.

Rätt mycket fritid hade vi, TV:n hade två kanalen och mobiltelefonen var inte uppfunnen. Då vi lämnade hemmet för att leka hade de vuxna ingen aning om vart vi tog vägen. De fick gott vänta tills vi kom på att vi skulle gå hem!

Ändå kände jag oftast att storken nog gjort en felleverans - jag kunde aldrig riktigt förstå hur jag hamnat här, bland dessa människor. Sen kom jag på det - jag var naturligtvis adopterad!

Jag drev mina föräldrar till vansinne med mitt tjat om adoptionspapper. Men det tog inte stopp där; jag hade två mysdresser och jag vägrade helt sonika att ta på mig andra kläder, dom kliade och satt snett. Det sa jag aldrig för jag förstod inte vad som var fel men jag visade mycket tydligt hur jag kände. Kröp längst in under sängen tills mysdressen plockades fram. Jag tog hellre på mig den blöt än några andra kläder. Jag hade svårt att komma igång, främst med saker andra ville att jag skulle göra. Sen hade jag svårigheter att avsluta det jag påbörjat - jag upplevde att jag blev avbruten - hela tiden! Jag hävde ur mig opassande kommentarer hur som helst till vem som helst, allt förvisso fullständigt sant men så fick man bara inte göra. Alltid full fart - full av blåmärken som fick mamma att leva med hjärtat i halsgropen - "Folk tror väl att jag slår dig!" var hennes ständiga replik.

I tonåren hade jag svårt att komma till ro på kvällen och på morgonen då mamma eller pappa skulle väcka mig var det inte ovanligt att jag under natten möblerat om i rummet. En period bakade jag 7 sorters kakor - varje dag!

Allting skulle alltid ske på mina villkor och jag hade mycket svårt att tänka om eller bort från min ursprungliga, oftast väldigt impulsiva, plan. Jag blev otroligt tjurig om det inte blev på mitt sätt. Detta ledde till att jag kom att uppfattas som obstinat och ouppfostrad. Jag var också känd som Kärringen mot strömmen, Fröken Bråttom, Slarvmaja - ja, kärt barn har många namn!

Så började skolan och den tyckte jag om, så länge jag fick göra det jag tyckte var roligt - vilket nödvändigtvis inte stod på schemat. Jag var dock mycket plikttrogen, gjorde veckans uppgifter snabbt men slarvigt för att sedan ägna mig åt det jag ville. Men jag störde aldrig någon så fröken lät mig vara. Rasterna var mindre kul, det var laglöst land, utan regler (inga jag förstod i alla fall) och inga vuxna syntes till.

Jag blev aldrig mer än en medelmåtta i skolan, idag förstår jag att jag troligtvis var understimulerad. Att det var lärarna som brast förstod jag aldrig men det viktiga var att jag aldrig kände att bristen var min - tvärtom. Jag tyckte att jag var jättebra! Det tycker jag fortfarande.

Min ambition var aldrig att bli bra eller bäst i skolan, jag jämförde mig heller aldrig med andra. Jag gick min egen väg och jag var fullt upptagen av det som fanns runt omkring. Jag var ständigt på väg … framåt!

Trots att jag ansträngde mig för att göra rätt fick jag ofta tillsägelser och förstod att något blivit tokigt. Kommer ihåg att jag ibland skämdes men blev aldrig klok på VAD jag gjort fel. Minns att jag aldrig fick kläm på VARFÖR jag pekades ut? Jag försökte verkligen men hur lätt är det då man glömmer bort att det är skärpa sig man ska? Minns att jag kände mig förorättad! Blev SÅ arg - jag var ju fullständig övertygad om att jag gjort rätt.

Trots min uppfattning om en lycklig barndom så är det mest framträdande barndomsminnet jag har vuxna som säger: "Men Lena då … "Att du alltid … ", "Tänk att du måste …" och jag upplevde mig ofta som ett problem. Allt detta gjorde mig så fruktansvärt arg, det var ju inte mig det var fel på, det var ju alla andra.

Med åren lärde jag mig hur jag skulle bete mig för att slippa "ha ögonen på mig" vilket ledde till stor frihet. Mig kunde man minsann lita på! Det kunde gått riktigt illa då jag verkar sakna naturliga varningsklockor: jag hade ett stort revir, inga fasta kamrater, däremot många osunda kamratrelationer - kände mig mest hemma med andra som kände sig missförstådda och var arga på vuxenvärlden, mycket alkohol och hasch. Själv hamnade jag aldrig i något missbruk men det var nog ren självbevarelsedrift. Jag har alltid haft behov av att kunna kontrollera mig. Någonstans visste jag kanske redan då att jag var för snabb för mitt eget bästa eftersom jag ofta hamnade i lätt absurda situationer om jag inte hade koll. Men jag hade tur, jag undkom utan större trauman.

Plötsligt var skolan slut, jag fyllde 18 och skaffade jobb och egen lägenhet, ringde pappa och sa: "Hej, jag har skaffat lägenhet, skjutsar du dit mina saker, adressen är …!"

I arbetslivet har jag varit en "hoppjerka". Jag har bytt både arbete och bransch ett otal gånger. Alltid samma mönster; lär mig blixtsnabbt - både mitt och andras arbete, scannar hela arbetsplatsen, organiserar om det jag inte tycker fungerar tillräckligt effektivt; gissa om man blir populär! Jag utarbetade ständigt manualer för mina arbetsuppgifter, vem som helst kunde gå in och klara mitt göra - rent tekniskt.

Jag har alltså enorma problem med att reglera aktivitetsnivån. Ganska snabbt blir jag sedan rastlös, det finns ju inget kvar att lära. Jag har haft många bra arbetskamrater genom åren och många har nog tyckt att jag varit en frisk fläkt för de ringer än idag. Andra har det skurit sig med, främst chefer eller auktoriteter (jag har tydligen auktoritetsproblem!). Jag menar bara att ska man nu vara chef ska man väl vara en bit smartare och driftigare än de övriga men framförallt lyhörd. Om så inte varit fallet har jag sagt det. VECKANS MEDARBETARE - ÄR INTE JAG! Jag förstår fortfarande inte varför sanningen sticker folk i ögonen. Kanske är chefer extra känsliga?

Det var inte bara cheferna jag hade svårt med, behöver jag ens nämna fikaraster, kan liksom inte klura ut syftet med dessa. Jag är där för att jobba! Konsekvensen av det här har blivit att jag undvikit fasta jobb. Jag vill kunna gå direkt om det blir knas. Det här leder till åtminstone två, för mig negativa saker: jag jobbar alldeles för mycket (timanställning v/s avsaknaden av aktivitetsreglering) och en osäker ekonomisk situation.

Allt går fortfarande i ett rasande tempo. Jag gifte mig och vi skaffade två barn tillsammans, varav en är en kopia av mig så nu var vi två om att jaga gatlopp. Under min första graviditet var jag lite orolig för att jag skulle bli sysslolös under mammaledigheten, så jag gick med i hyresgästföreningen, blev invald i styrelsen och hade snart avancerat till både sekreterare och informationsansvarig. Egentligen skulle jag bara skriva protokoll och utforma flygblad men varför begränsa sig. Jag drev igenom utgivning av en tidning. Skulle det förresten inte vara trevligt med ett litet korsord i det? Så blev jag även korsordskonstruktör. Till detta alla arrangemang som julpyssel och julfest, knatte-disco, korvgrillning och städdagar osv osv

År 2002, ett år efter skolstart, börjar yngsta dotters problematik bli påtaglig och en ändlös räcka av möten startade.

För att inte bli uttråkad tryckte jag även in en högskoleutbildning, vilken tog mig 7,5 år istället för 3,5 - sen skilde jag mig! Då är vi framme vid 2008 - nu händer allt på en gång.

Av: Lena