Diagnosvägen 2

Skilsmässan slår ner som en bomb!


Vi som hade det så bra? Ja, mycket var bra och det mesta fungerade precis som det skulle. Omständigheterna kring skilsmässan och konsekvenserna av den bidrar naturligtvis till helheten men det är en historia som inte ryms här. Tvärtemot vad många tror så är mina diagnoser varken orsak eller anledning till att äktenskapet slutade som det gjorde. Följden blev att jag nu inte bara var ensamstående mamma, jag blev ensam om hela föräldraansvaret, striden med skolan och alla myndighetskontakter som komma skulle.


Yngsta dottern hade från skolstart haft det kämpigt i skolan. Inlärningsmässigt var det inga problem, hon är en smart tjej men personalen bestämde sig omgående för att orsaken till problemen stod att finna hos min dotter. Att skollagen gav henne rätt till stöd fick inte diskuteras om jag inte såg till att hon fick en diagnos. Jag var i denna period av livet rätt allergisk mot alla bokstavsdiagnoser och jag var oerhört kritisk mot skolan. Ett år innan skilsmässan var hon knappt i skolan alls. Vart hon befann sig hade jag sällan någon aning om och jag levde i ständig oro.


Jag hade vid den tiden tre timanställningar på olika arbetsplatser för att försäkra mig om en heltidslön. Att jag egentligen hade problem att reglera aktivitetsnivån förstod jag inte. Jag tyckte mest att det var tur att jag hade så mycket energi.


Till slut kom jag ifatt mig själv, min f.d. makes totala frånvaro och problematiken kring vår dotter - allt sammantaget fick bägaren att rinna över. De strategier jag genom åren använt mig av sparade inte alls energi, tvärtom. Jag fullkomligt dränerade mig - varje dag. Jag tog egentligen slut långt tidigare men är oförmögen att läsa av kroppens signaler och är dessutom mycket bra på att blockera mitt mående och bara köra på - i augusti 2009 tog det så tvärstopp!


Nu behövde jag, för första gången i mitt liv, på allvar söka samhällets hjälp. Trodde nog att allt skulle lösa sig men idag vet jag bättre. Har någonting kunnat gå på tok, så har det också gjort det!


Jag vet mina och mina barns rättigheter, kan jag det inte så tar jag reda på det och jag tar varenda strid som krävs. Mitt rättspatos kräver det och jag stångar pannan blodig om det behövs. Trots det eller kanske på grund av det har vi hamnat mellan varenda stol som finns i samhället. Myndigheter, skolan och vårdapparaten vill nämligen ha brukare och patienter som inte kan och vet - så att de kan hjälpa och känna sig som hjältar. Sådana som mig vill man inte ha och jag har genom åren blivit osams med de flesta instanser.


Jag hade nu hunnit tänka om angående bokstavsdiagnoser och insett att mitt höga tempo, hela mitt sätt att fungera och alla strategier - modell sämre - inte var hållbara. Jag behövde bli utredd men vägen dit blev lång. Att övertyga dottern var inte heller så enkelt men till slut, 2010, utreddes hon och fick diagnoserna atypisk autism och ADHD.


I total kris kom jag först till HUSLÄKAREN. Diagnos: utmattningsdepression samt trolig ADHD. Jag protesterade högljutt, kände mig inte alls deprimerad.


Fick några stödsamtal hos en KURATOR och en remiss till en PSYKIATRIKONSULT. Hon gjorde en ADHD-screening och remitterade mig till ÖPPENVÅRDSMOTTAGNINGEN för en utredning.


PSYKOLOGEN jag träffade först konstaterade rätt snabbt att jag inte kunde ha ADHD eftersom jag hade en högskoleexamen. Det kan ingen med ADHD ha!


Ett par månader in på psykologkontakten tog FÖRSÄKRINGSKASSAN tag i mitt ärende då jag nu varit sjukskriven i ett halvår. De skickar mig på en försäkringsmedicinsk utredning (FMU) och den är en av två utredningar som blivit bra under den här tiden. Den är gedigen, heltäckande och innehåller en klockren behovsanalys. Just den vecka jag utreddes arbetade ansvarig överläkare med att utreda vuxna med ADHD och jag kände att jag fick de första vettiga frågorna kring detta. Även i denna utredning påtalas behovet av en neuropsykiatrisk utredning.


Tillbaka till ÖPPENVÅRDEN som vägrade att ens läsa utredningen (FMU). "Vi tänker inte behandla dig utifrån något någon annan utrett..." Som patient kan jag känna att det är mitt bästa som ska stå i fokus men här kändes det som det blev en prestigefråga för dem istället.


Samtidigt som jag går på alla dessa möten har jag även möten med socialtjänsten m.fl. angående min dotter. Jag har nu upp till sex möten per vecka. Men envis som jag är, håller jag mig kvar - vet att jag behöver hjälp. Vad som händer är att jag känner mig allt annat än lyssnad på och jag mår allt sämre.


Under sammanlagt 1 års tid träffade jag 1 psykolog, 2 terapeuter, 1 sjukgymnast samt vid några tillfällen överläkaren på Öppenvårdsmottagningen. Under detta år levererades den ena tokigheten efter den andra: Du har en högskoleutbildning - kan inte ha ADHD, Du pratar ju så mycket! Måste du göra så mycket hela tiden då, kan du inte bara ta det lugnt! När började du göra så mycket och så snabbt?, Kunde min situation bero på ett barndomstrauma? Nej!, Kanske var det en 40-års kris? Nej!, Klart jag satt där och grät - jag kände mig misslyckad som både fru och mamma? Nej!, Jag har en piercing i ögonbrynet och en liten fjäder tatuerad på ryggen - om jag gillade smärta hade jag nog Borderline? Nej!


Jag köpte inte någon av deras teorier eftersom jag både visste och kände att de inte stämde. Jag ifrågasatte att de ville stoppa in mig i en färdig mall. Jag har aldrig passat in i samhällets mallar tidigare och jag kände inte att jag gjorde nu heller. Då kom de på vart roten till det onda låg - allt var min mammas fel. Hon hade anknytningsproblem. Nej!


Jag förklarade att det inte var hjälpsamt för mig att få alla deras teorier serverade och att vara sjukskriven inte var läkande i sig. Jag fick då kritik för att "min kris", som de kallade min situation, varit överhängande. Jag hade pratat för mycket om den. Visste jag förresten vad en ADHD-utredning kostade? Jag bad att bli remitterad till en annan mottagning men fick kalla handen - först måste jag prova ALLA som arbetade här. Jaha och hur mår jag efter det då? Jag hade nu varit sjukskriven i 1,5 år och hade inte fått vila en enda dag. Jag avslutade ALL kontakt med Öppenvården och lät tiden bara gå.


I maj 2011 kom det en kallelse till ADHD-utredning från Karolinska Sjukhuset i Solna. Överläkaren som ansvarade för min FMU arbetade där och jag hade tydligen lyckats ställt mig i kö året innan, trots det kaos jag befann mig i. I juni startar den men jag minns inte så mycket mer än att personalen var otroligt kvalificerade och kompetenta. Minns att jag var galet trött varje gång jag åkte hem.


Utredningen avslutades och jag fick diagnoserna Asperger och ADHD. Rent spontant kändes det: Ja, men det är ju solklart! ADHD-diagnosen var ju väntad men att jag även hade Asperger var oförmodat. Jag kände hur stora bitar av mitt livspussel sakta föll på plats. Dessutom ändrades den första diagnosen, i min journal står det nu mer korrekt Utmattningssyndrom orsakad av svår stress. Det är den andra bra utredningen under hela sjukskrivningstiden. Utöver det är det inte mycket inom vården som har fungerat.


Bemötande har alltid varit viktigt för mig och under den här resan har det blivit mycket påtagligt vilken enorm skillnad det är mellan bra och mindre bra sådant. De kunskapsbrister och den totala avsaknaden av förståelse för mig som person och mina diagnoser har kostat både mig (och min dotter) enormt mycket. I mina papper från Försäkringskassan står det att Lena lider av ADHD. Sanningen är nog att jag och andra med mig lider av dumt och felaktigt bemötande.


Mer om det har jag tänkt att skriva om i nästa avslutande del - Framåtblick!

Av: Lena