Praktik på Myrorna

Jag praktiserar på Myrorna, en secondhandbutik i frälsningsarmens tjänst. Ett ställe som passar mig rätt bra då jag gillar gamla saker, att organisera och sortera. En perfekt arbetsplats om det inte vore för kunderna, men vad vore en butik utan kunder? De är absolut inte otrevliga, det är inte det jag menar. Men med Aspergers syndrom och social fobi som pricken över i så blir det lätt jobbigt med mycket människor omkring mig. Tillråga på allt så fick jag på grund av mitt förra arbete i en livsmedelsbutik för några år sedan en utmattningsdepression.

Detta hänger fortfarande kvar som en skugga bakom mig, och gör att jag alldeles för enkelt finner en situation stressande. Men det är bara att bita ihop och försöka lägga min ryggsäck och allt vad den innehåller åt sidan i några timmar, för jag vill ju verkligen ha ett arbete, och jag vill ju verkligen göra ett bra jobb.


Vad det än gäller, i butik eller övriga livet, ger jag alltid 110 %. Det gör att jag ofta blir väldigt trött. På Myrorna har jag dessutom en hel del kundkontakt, vilket tär på energin ytterligare. Därför jobbar jag bara halvtid, men det är min heltid, och jag är helt slut när jag kommit hem. Slut, men glad och stolt över att jag lyckats klara av en arbetsdag trots all stress omkring mig.


Första veckan på Myrorna var tuff, inte arbetsmomenten i sig, utan allt det omkring. Oklarheter och frågor jag inte tänkt på att ställa innan jag började praktiken poppade upp. Lunchen – var det en viss tid eller kunde man ta den när som helst? Och i såna fall – skulle man säga till. Och i såna fall – vem? När en kund frågar något jag inte har koll på – vem ska jag vända mig till då, eller ska jag säga till kunden att fråga någon annan.

 

Eftersom jag har telefonfobi vill jag inte ringa när jag blir sjuk eller försenad. Vad ska jag göra då, går det bra med ett sms? Små och kanske något banala frågor men som för mig väckte en stor osäkerhet. (Att göra en höna av en fjäder är jag något av en expert på). Nu kanske du som läser tänker ”Men det är väl bara att fråga!” Men nej, inte för mig. Att fråga är så mycket mer än att bara ställa en fråga. Det gäller att hitta rätt tillfälle, att formulera frågan, att lyssna på svaret, att ta in, att minnas svaret. Men framför allt att kanske behöva känna sig dum för att svaret är så självklart. För att en ”normal” person hade förstått automatiskt.

Av: MG